Det är våren. Den äter upp mej. Ju vackrare, ju ljusare, ju godare doft, desto ondare gör det. I Motala fanns någons sorts distans, här finns alla de platserna som är kopplade till känslorna som är blandade med skratt och gråt. All död, all saknad, alla avsked. Allt finns här. På bryggan, vägen till Gottsunda, vägen till Gränby. Det finns någon knäpp historia på alla platser, ofta innehåller de Hiba, en cykel, någon låt och en massa tårar. Eller skratt. Och Siiri, Johannorna och Lisa.
Jag lyssnar på min Nostalgi-spellista som jag gjorde förra våren. Den känns likadan nu som då och jag fattar att jag är världens mest nostaligiska och sentimentala människa och att det är idiotiskt att hänga upp sej på en massa gamla minnen istället för att plugga. Men ibland går det inte. Jag kan inte.
Jag längtar, jag saknar och det gör ont.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag hittade en mp3skiva från förra årets första april,
SvaraRaderaden vara inte jättebra; den får 3+.
Idag hitta jag en skiva med Colin Hay den får 5+.
vad jag vill ha sagt vet jag inte
Det hör väl till livets lopp, att saker och ting går och att saker och ting förändras. Tänk att det nästan har gått 2 år. Det går något otroligt fort.
SvaraRaderadet var kul att ha dig här häromdagen,
hoppas vi kan ses snart igen! <3