Elitklasser och annat skit

Jag kan köpa att elever med förmåga måste få möjlighet att utmärka sej själva. Det är otroligt viktigt att anpassa undervisningen till indivden, att den som har lätt att lära får en utmaning, samtidigt som den som har vissa svårigheter inte får onödigt svårt. Men att placera elver upp till 18 år, barn, i elitklasser är att trycka på dem prestatinsångest. Du är inte värd nåt om du inte presterar ditt bästa. Om du inte stärvar mot att bli absolut bäst är du inget att ha. Och om du platsar i en elitklass, men inte är duktig nog att bli statsminister får du acceptera att du är och förblir dålig.

När en nio-årig pojke förklarar för mej, efter att jag sagt att jag tycker att han är duktig på att läsa högt, att han är sämst i klassen blöder mitt hjärta. Det är inte viktigast att vara bäst. Och som barn borde du inte behöva tänka ens i de banorna. Lusten att lära, lusten att läsa, lusten att leka, det är viktigast.

Fan ta dej, Jan Björklund och alla jävla anhängare. Ert synsätt bygger på att trycka ner människor, att sålla de dåliga från de bra. Att låta alla att förstå att den som inte har akademikerföräldrar och därmed inte har samma förutsättningar som den som har en pappa som är professor, inte är något att ha. Barn. BARN.

Solidaritet.

Alla ska med.