Kalle är som sagt i Linköping. Han kommer hem i morgon och jag klarar mej riktigt bra.

Det är konstigt bara, för det känns som att jag sitter på nålar och väntar på att det ska bli jobbigt. Jag pratar sönder Oskar på msn för att inte känna mej ensam. Och pratar med alla jag kan på Facebook (vilket slutade med att jag gjorde bort mej). Det här är nog en av de första gångerna jag är helt själv och faktiskt tycker att det känns okej.

Att till exempel lyssna på all musik jag kan komma på som Kalle inte är så förtjust i och sjunga så högt jag kan till den, och detsutom lyssna på samma låt flera gånger funkar ganska bra som medicin emot ångest.