Lillalillebror

Lillebror fyller 18. Mamma ser blek ut när jag frågar hur det är att inte ha någon att bestämma över längre. Att inte vara målsman första gången på 22 år. Pappa och jag funderar dagen innan på om han kan hitta på något att bestämma över de sista tolv timmarna. Men Oskar är på Åland och det är inte mycket vi kan göra.

Jag är stolt över min bror. Det är mycket som han tagit med en klackspark som jag hade brutit ihop över. Mamma och pappa skildes och Oskar blev kvar på Arholma med pappa, mamma drog till Norge, barndomskompisen till Västerås, jag till Motala etc. Pappa och Oskar har verkligen försökt, men det är inte alltid lätt. Han är ju så lik mamma.

Sen blev Oskar också stor och flyttade till Åland för att börja gymnasiet. Han sken upp, fick en dyslektikerdiagnos (dumdumdiagnos). Vi förundrades över att han fått gå igenom hela grundskolan utan någon extra hjälp. Jävla Sverige.

Vi har haft en bra barndom, en trygg barndom med många vuxna och mycket kärlek. Men alla har sitt hällvete och Oskar har klara sitt med bravur. Om ett halvår tar han studenten och vi kommer att vara stolta allihop.

Hipp Hipp Hurra, för Oskar som fyller 18 år ida´!