Om sommaren. Om Rikard.

Länge sen nu. På Arholma har jag inte suttit mycket vid varken dator eller tv och heller inte bloggat. Vilket jag fått lite skäll för.

Jag har varit på Arholma och jobbat i 6 långa veckor. 6 långa och otroligt bra veckor. Barndomsvännerna Johanna och Moa och många andra har också varit där och vi har umgåtts mer än vi gjort de senatse fem åren sammanlagt. Vi har promenarat, suttit på klippor, druckit vin och promenerat ännu mer. Det enda mörka målnet på min himlen under sommaren har varit att vara ifrån Kalle. Eftersom han också jobbat hela tiden sågs vi tre gånger under de långa veckorna. Sommaren på Arholma fick dock ett fruktansvärt tungt slut.

Att vara på Arhoma är, klyschigt jag vet, som att vara i en annan värld. Efter bara några dagar känns det som att man aldrig någonsin varit på något annat ställe och har inte en blekaste aning om vad som händer utanför. Om det inte vore för de långa sega timmarna på jobbet då ingen köper glass och jag inte haft möjlighet att läsa om Aftonbladet hade jag varit ännu mer avskild från omvärlden. Jag hade till exempel inte fått veta något om uppståndelsen kring Michael Jackssons död.

När jag kom tillbala till Uppsala för snart tre veckor sen var allting med stan coolt. Det var så j*kla skönt att vara hemma i min och Kalles lägenhet, inte behöva ta hänsyn till familjen. Första veckan blev fullproppad med roliga saker. Sophie och hennes syster kom och hälsade på från Belgien, Johanna var här och sa hejdå innan hon åker till Piteå (fast hon mellanlandade i Finland och är nu i Berlin, sen åker hon uppåt..) och vi inte ses förrän jul. Jag och Siiri var på finaste, vackraste Hibas bröllopp. Kalle och jag åkte till Linköping och gick p Ulf Lundell konsert och sen åkte jag till Norge för att avsluta veckan på kräftskiva i Vadstena med Kalles familj.

I morgon ska jag på begravning. Fyra dagar innan jag lämnade Arholma drunkande min granne, Rikard. Rikard var pappa till två av mina barndomskompisar, 58 år gammal. Jag har känt honom i hela mitt liv. När Rikard gick bort sattes Arholma i dvala. Vi jobbade på som vanligt, men ingen var riktigt där mentalt. Om det finns något som heter kollektiv sorg så var detta det närmaste jag har kommit det. På vägen hem från jobbet den dagen räknade jag till tio flaggstänger med flaggan på halvstång.

Sen dess har jag ofta och många gånger tänkt på Rikard. En man som alltid var glad, rolig och njöt av livet. Alltid på sitt sätt som stack många av de konservativa ö-borna i ögonen. Jag har också tänkt på Rikards barn. Och i morgon, på begravningen, kommer kanske synen av dem och deras mamma kanske vara det tyngsta. Vi är nog många som är övertygade om att Rikard har det bra, förhoppningsvis någonstans med sina djur.