Bebisar

Den här våren har det fötts fler barn i min bekantskapskrets än vad det vanligtvis gör på tre år. Babyboom. Det började med barndomskompis Marie, sen Kalle syster Maria, Maries bror Danne och nu senast min vän och kursare Andrea. Nu väntar vi med spänning på att Kalles brors fru ska klämma ut en bebis till. Jag som själv, på ett mycket irrationellt plan, väldigt gärna vill ha barn känner hur kroppen nästan skriker. Det är märkligt det där, hur man tror att man som "modern" människa inte har så många drifter som man inte själv kan kontrollera. Men jag kan helt klart säga att min skaffabarn vilja är helt omöjlig att påverka med logiskt tänkande och rimliga och kloka resonemang.

Senast idag, när jag såg den första facebookbilden på Andreas två dagar gamla Matheo, kände jag att kroppen nästan skrek. Avundsjukan blev nästan omöjlig att tygla för en stund. Och skulle bara jag, eller min kropp i alla fall, bestämma skulle vi skaffa barn inom ett år. Men det funkar inte så, och mitt huvud är smartare än så.

Men jag lovar, jag ska hålla mitt löfte till mormor och minst vänta tills jag är 24.

Oavsett ska jag ringa till Anna och Danne och kolla om de fortfarande är på ön, så att jag i alla fall kan få hålla i en bebis. Om inte annat kanske Lucas och Tuva kan fungera som preventivmedel på samma sätt som Anna sa att jag och mina syskon gjorde när vi var yngre.