På jobbet får jag veta att jag kanske får hoppa in i baren om det behövs. Ojdå säger jag och försöker påpeka att jag bara stått i baren några timmar dagen innan. En halv timme senare står jag där och häller upp stora stark och mörka och ljusa öl som jag knappt kan uttala namnet på och verkligen inte kan svara på vad de smakar. Gång på gång ropar jag skräckslaget på chefen som kommer flinandes och säger "inte vet jag, det där fixar du". Vi betar av pubrundor efter pubrundor, skriver upp matbeställningar och upptäcker att inte allt för mycket blir fel. Tjejen jag jobbar med är en sån där duktig en som pratar fort. Hon rör sej alldeless för snabbt och istället för att verka effektiv ger hon ett lite fånigt intryck. Till och med när det inte är kö går det fort. En gång spiller hon ut en hel öl över bardisken och jag har inte ens krossat ett glas. Något som annars har varit mitt paradnummer.

När vi stängt och städat och fått lön erbjuds det öl. Eller kanske vin. Jag överväger saken och tänker att med tanke på att Kalle i alla fall inte är hemma borde jag passa på. Någon säger att v-dalingarna som varit på pub-runda kanske kommer tillbaka och jag säger genast att jag ska hem.

På vägen hem mår jag dåligt. Tänker som jag alltid gjort att jag är dum i huvudet som inte tycker om sånt som andra tycker om. Till exempel att dricka öl med främmande människor och bara prata om sex. Plötsligt börjar jag gnola på "Jag ger dej min morgon". Långsamt försvinner ångesten och när jag kommer innanför dörren till våran nystädade lägenhet slappnar jag av.

(Medan jag skriver det här tänker jag på Kalle. Hur han har rätt i att det hjälper att skriva. Men att jag aldrig någonsin kommer att skriva något som liknar hans texter. Jag överlämnar helt enkelt målandet med ord åt honom, och nöjer mej med att mina försök till att använda sådant han lärt mej bara blir dåliga kopior. Att vara bäst har aldrig varit min grej.)