Utan Kalle, Andrea och Christina hade jag inte mått så bra nu. Tack!

Jag har skrivit tentan nu. Det som inte får hända, hände. Jag glömde legget och kår-legget. Alla som pluggar eller har pluggat på universitet eller högskola och som någon gång skrivit en salstenta vet att det är ett big nono. Man gör det liksom inte. Man måste nämligen legetimera sig när man lämnar in sin tenta, med både id-kort och bevis på att man betalt kåravgiften. Och kan man inte göra det får man inte lämna in och skrivandet och ångesten är helt i onödan..

Alltså, jag kom på när vi stod utanför skrivsalen, tio minuter innan det började, att plånboken låg i en annan väska. Christina och Andrea var snabba i tankarna och beordrade mej att ringa Kalle och be honom möta mej med den. Utan deras lugn hade jag antagligen brutit ihop och struntat i alltihop. Och Kalle gick upp, yrvaken, och cyklade till min räddning. Tack

Tolv timmar kvar. Det är så mycket som jag fortfarande inte kan. Skriver och upprepar, medan jag försöker att läta bli att få ångest. Det är ingen katastrof och jag blir kuggad. Försöker jag intala mej alltså.

Jag tror inte att det kommer gå så bra, men jag ska göra mitt allra bästa och klarar jag det inte så gör jag om. Punkt.

Ett och ett halvt dygn till tentan. Jag sitter och funderar på hur det kan vara möjligt att så många studenter har tenta varje månad utan att de blir så nerviga att de läggs in på psyk. Själv känner jag mej inte långt ifrån kriterierna att hamna där. Att ha tenta, eller vilken annan form av examination som helst, borde vara rutin efter två terminer. Men det är inte det. Varför? Antar att Christina hade rätt när hon sa att man måste lära sej att det inte är någon katastrof att kugga. Framförallt inte om det händer välsigt sällan. Jag är nog mest rädd för att ett underkänt ska leda till att jag alltid får underkänt. Ologiskt, jag inser det.

Vi har Rock Band nu. Kalle fick det i födelsedagspresent av mej, Marcus och Janne. Jag tror att han är nöjd. Nu hoppas jag bara att det finns någon som är intresserad av att komma hit och spela med oss. En förfest kanske?

Så var vi här igen, tentaperiod. Och den här gången är det faktiskt tenta jag ska ha. I en sal. Med flera hundra andra studneter. Långt ute i ett industriområde. Jag har alltid tyckt den sortens examinationer som man skriver hemma i sin egna lägenhet är bättre. Att man lär sej mer. Men nu när jag sitter här med en vanlig tentan förstår jag att jag får exakt lika mycket ångest. Så det är helt enkelt ett val mellan pest och kolera.

Igår satt jag med två kursare, Christina och Andrea, hemma hos Christina för att plugga till den nämnda tentan. Vi satt i närmare fyra timmar och när jag åkte hem var jag helt knäckt. För jag fattar ingenting. Jag lär mej ingenting, Jag hittar inga svar på frågorna. Jag har inte läst alla böcker och jag har inte ordentliga anteckningar. Detta trots att jag verkligen ansträngt mej för att läsa så mycket som möjligt och anteckna mer än jag brukade förut.

Att förstå kontentan på en bok eller ett tankesätt kan jag klara av. Men att proppa in detaljerad kunskap är verkligen inte min grej. Och visst. Jag kommer säkert klara (pepparpeppartaiträ) tentan, men jag kommer inte ha lärt mej ett skit.

Ta inte det här på för stort antal; jag tycker mest synd om mej själv.

I mitt huvud pågår en ständig faight. Antar att det är en sådan sorts faight som pågår i många andra huvuden också, men jag kan inte relatera till andra huvuden än mitt eget. Min faight handlar om att inget någonsin är nog.

Jag mår nämligen som allra bäst när jag känner mej duktig. Ibland kan det räcka med att städa lite eller läsa ett kapitel till ett seminarium som är om en hel vecka. Då är det lätt att må bra och varje liten extra sak som är bra gör att jag känner mej duktig. Andra gånger räcker inte nåt litet. Då spelar det ingen roll hur mycket jag städar, pluggar eller jobbar. Just nu har jag en sån period.

Idag, till exempel, har jag varit i skolan, fikat med Johanna och jobbat några timmar. Trots att de här sakerna tar en del tid känner jag mej rätt värdelös. Att Kalle och jag raketdiskade hjälpte lite men jag har i alla fall ångest för att jag anmälde till vikariepoolen att jag inte kan jobba i morgon och på fredag. Trots att detta beror på att jag måste läsa en bok till ett seminarie samt skriva en sammanfattning på den och plugga till tentan. Alltså måste jag prioritera skolan för att hinna. Men hade jag jobbat istället för att plugga hade jga mnått dåligt över det istället. Och hur det än blir kommer jag vara galet stressad så länge det står disk framme.

Ni kanske fattar, vissa dagar går det inte att tillfredställa sej själv, det är omöjligt att känna sej tillräcklig och jag hatar det.

På fredag ska jag vara barnvakt till Olle-boll, Kalles brorson. Och det kan i alla fall ingen förstöra. Att umgås med barn, kan vara, det enda sättet för mej att känna mej duktig och bra. Så har det alltid varit. Skönt att jag i alla fall har valt rätt yrke. Och i Olles sällskap är det nog omöjligt att inte vara glad.

Några rader om ingenting.

Är jäkligt opepp idag. Hade lektion mellan åtta och tio och sen har jag bara precis lyckats hålla mej vaken. Fast Christian var här och drack kaffe, det var trevligt. Sen sympati-spelade jag tennis (tv-spel) med Kalle. Är riktigt dålig på det men ska försöka ge det en chans till.

Ska verkligen försöka vända på den här dagen så att jag kan gå och lägga mej tidigt med gott samvete ikväll. Brödet står i ugnen sen ska jag gå och simma och kanske leta kurslitteratur.

Födelsedag

Är ganska full nu. På det bra sättet. Med Ben & Jerry´s glass i frysen. Har haft en riktigt bra födelsedag! Vill bara säga tack!

Tack