Okej, vi vet att saker och ting inte blir som man har tänkt sej. Det är liksom inget nytt. Men ibland blir ju förvånad i alla fall. Farmor kom och hämtade mej på avtalad tid igår. När vi skulle rulla ut från parkeringen frågade hon vad pappa tyckte om att vi skulle komma en dag tidigare än vad som från början var bestämt. Jag har inte pratat med honom, har inte du gjort det? sa jag.. Farmor hade inte gjort det, jag hade inte gjort det. Så jag ringde pappa och han var inte hemma och värmen i huset var nedsatt så vi kunde inte åka. Istället sov farmor över hos mej. Vi hade en riktigt mysig kväll när flopp-känslan lagt sej. Så i morse tog vi oss iväg och åkte lpngsamt eftersom det var halt. Vi kom tidigt till Simpnäs och när båten kom fick vi veta att trafiken skulle läggas om imorgon så bilarna skulle köras till Östersjö.. Så, vi kom alltså till Arholma tillslut men nästan ett dygn senare än vi trodde. Ibland alltså. Nu försöker pappa tina avloppet och jag ska snart bbörja laga mat. Imorgon hoppas vi att alla är på bra humör och att inga rör har frusit sönder. Det ska nog kunna bli en bra jul i år också!

Jag är så jäkla trött. Hela tiden. Sover jätemycket, tar mej aldrig iväg till skolan i tid och verkligen inte upp ur sängen när jajg borde. Ibland orkar jag plugga eller tvinga mej att städa hela lägenheten. Men gör jag det så gör jag det nästan maniskt. Sitta i skolan tills biblioteket stänger kl åtta, bara elva timmar i skolan kan få mej att känna mej duktig. Eller städa alla vrår i lägenheten. Skura ur micron och skrubba badrummet.

Familjekrisen tar på krafterna, jag är sjukt less på allt runt omkring mej. Speciellt mej själv. Jag analyserar varje ord jag säger och går runt med en svag ångest-känsla efteråt och förbannar mej själv för att jag aldrig tänker innan jag pratar, Om och om gör jag dom där felen som min familj alltid har sagt att jag inte ska göra. Jag lägger mej i, påminner om självklara saker och ger alla ett intryck av att jag tror att det bara är jag som tänker. Jag anstränger mej ordenligt för att låta bli i en hel dag. Jag klarar det bra men i slutet av dagen visar det sej att viktig information inte gått fram till farmor. Det var ingen som ringde och jag blir så jävla arg, frustrerad och ledsen. Skriker att jag inte fattar hur jag ska bete mej. Det blir bara fel. Att jag försökt sova tidigt men misslyckats fullständigt för att telefonen ringer hela tiden, Kalle kommer in och ska kolla hur jag mår och gör att jag blir galen. Orkar inte med omtanken men går under om den inte finns där.

Kalle och jag pratade tidigare om att vi måste stå ut med den här skitsituationen. Jag frågade om han orkar. Inget val konstaterar vi. Jag berättar att min kursare, och egentligen enda kompis på utbildningen, ska åka utomlands och ta uppehåll vilket innebär att jag måste klara mitt sista år på programmet själv. Jag frågar Kalle om han kommer orka med mej då. Det kan bli lite jobbigt emellanåt. Han suckar och säger att vi får försöka. Skrattar lite och frågar retoriskt när det ska ta slut? Att vi (jag) alltid befinner oss (mej) i en situation som måste tas hänsyn till. I väntan på att det riktiga livet ska börja.

Vi träffas nästan aldrig. Jag är hemma på kvällar och nätter. Kalle är hemma på dagar. Nu på morgonen kom han och väckte mej, vi pratar lite och han gick och la sig och jag gick upp. Innan han skulle sova berättade han något som han är glad över. Jag missförstod och reagerade fel. Han blev ledsen för att jag misstolkade och inte kan glädjas med honom. Jag fattar vad han menade och förbannar mej själv. Igen. Trodde att jag slutat reagera innan jag tänkt efter. Nu när jag inte är pumpad med hormoner längre. Men fortfarande kan jag inte tänka efter före. Vi säger att vi inte är osams och jag sitter nu framför datorn i vardagsrummet och ska läsa kurslitteratur med en klump i magen.

Jag är trött helt enkelt. På mej själv och allt runt omkring mej.

Söndag.

Kalle gick till jobbet och kvar blev jag i sängen. Bestämde mej för att göra som alla säger att jag ska göra och låg kvar i sängen med tidning, frukost och choklad. Som en fet brittisk white trash- fembarnsmamma.

När klockan helt plötsligt var kvart över ett tog jag mej upp och blandade nytt rengöringsmedel i sprayflaskan och försöker nu städa en redan ganska städad lägenhet.

Känslan i magen fick mej att gå in på Kalles blogg och läsa inläggen han skrev när vi träffades. Jag blir varm i kroppen, minns varenda grej han skriver om. Känner känslan, blir nykär igen och älskar att vi har tillgång till allt det där. Det är få förunnat.
Jag har läst inläggen tusen gånger. Kan dom nästan utantill. Men ibland får jag sånt sug och gör det igen och jag mår alltid väldigt bra efteråt. Hur mycket jag än älskar det liv vi lever nu, så saknar jag det vi hade då. Det var på ett sätt som det aldrig varit innan och aldrig kommer bli igen. Av många anledningar.

Emil sms:ar och frågar vad jag gör i morgon. Han säger att han kanske kommer förbi och jag kontrar med att om han inte dyker upp så är han inte välkommen. Typ. Det jag inte säger är att jag skulle bli lyckligaste storasystern i världen om han kommer. Vad är egentligen grejjen med tjejer och våra relationer till män? Pappor, bröder, pojkvänner, farbröder, manliga kollegor, vänner eller klasskompisar. Varför ska det vara så jäkla svårt att skaka av sej?

Mormor och moster Kajsa kom hit och åt middag, sen gick vi på bio. Cornelis. Den var bra. En trevlig kväll och jag promenerar hem i den vackra vintern. Lägenheten är så där nystädad, mysig och enslig som ett hem bara kan vara efter att den har inrymt gäster. Jag får en dipp och en klump i magen. Kan inte bestämma mej om jag har det mysigt eller vill gråta.

Igår åt jag mitt första riktiga julbord. På riktigt, det första, om det nu kan kallas riktigt när det är vegetariskt. Vi var i alla fall på Scandic och det var sjukt. Jag har aldrig, och det här är inte heller någon överdrift utan ett till på riktigt, varit så mätt i hela mitt liv. Inte förrän ungefär tre timmar efter att vi slutat äta kunde jag slappna av. Men jäklar vad gott det var, och trevligt!