Ta inte det här på för stort antal; jag tycker mest synd om mej själv.

I mitt huvud pågår en ständig faight. Antar att det är en sådan sorts faight som pågår i många andra huvuden också, men jag kan inte relatera till andra huvuden än mitt eget. Min faight handlar om att inget någonsin är nog.

Jag mår nämligen som allra bäst när jag känner mej duktig. Ibland kan det räcka med att städa lite eller läsa ett kapitel till ett seminarium som är om en hel vecka. Då är det lätt att må bra och varje liten extra sak som är bra gör att jag känner mej duktig. Andra gånger räcker inte nåt litet. Då spelar det ingen roll hur mycket jag städar, pluggar eller jobbar. Just nu har jag en sån period.

Idag, till exempel, har jag varit i skolan, fikat med Johanna och jobbat några timmar. Trots att de här sakerna tar en del tid känner jag mej rätt värdelös. Att Kalle och jag raketdiskade hjälpte lite men jag har i alla fall ångest för att jag anmälde till vikariepoolen att jag inte kan jobba i morgon och på fredag. Trots att detta beror på att jag måste läsa en bok till ett seminarie samt skriva en sammanfattning på den och plugga till tentan. Alltså måste jag prioritera skolan för att hinna. Men hade jag jobbat istället för att plugga hade jga mnått dåligt över det istället. Och hur det än blir kommer jag vara galet stressad så länge det står disk framme.

Ni kanske fattar, vissa dagar går det inte att tillfredställa sej själv, det är omöjligt att känna sej tillräcklig och jag hatar det.

På fredag ska jag vara barnvakt till Olle-boll, Kalles brorson. Och det kan i alla fall ingen förstöra. Att umgås med barn, kan vara, det enda sättet för mej att känna mej duktig och bra. Så har det alltid varit. Skönt att jag i alla fall har valt rätt yrke. Och i Olles sällskap är det nog omöjligt att inte vara glad.