Söndag.

Kalle gick till jobbet och kvar blev jag i sängen. Bestämde mej för att göra som alla säger att jag ska göra och låg kvar i sängen med tidning, frukost och choklad. Som en fet brittisk white trash- fembarnsmamma.

När klockan helt plötsligt var kvart över ett tog jag mej upp och blandade nytt rengöringsmedel i sprayflaskan och försöker nu städa en redan ganska städad lägenhet.

Känslan i magen fick mej att gå in på Kalles blogg och läsa inläggen han skrev när vi träffades. Jag blir varm i kroppen, minns varenda grej han skriver om. Känner känslan, blir nykär igen och älskar att vi har tillgång till allt det där. Det är få förunnat.
Jag har läst inläggen tusen gånger. Kan dom nästan utantill. Men ibland får jag sånt sug och gör det igen och jag mår alltid väldigt bra efteråt. Hur mycket jag än älskar det liv vi lever nu, så saknar jag det vi hade då. Det var på ett sätt som det aldrig varit innan och aldrig kommer bli igen. Av många anledningar.

Emil sms:ar och frågar vad jag gör i morgon. Han säger att han kanske kommer förbi och jag kontrar med att om han inte dyker upp så är han inte välkommen. Typ. Det jag inte säger är att jag skulle bli lyckligaste storasystern i världen om han kommer. Vad är egentligen grejjen med tjejer och våra relationer till män? Pappor, bröder, pojkvänner, farbröder, manliga kollegor, vänner eller klasskompisar. Varför ska det vara så jäkla svårt att skaka av sej?

Mormor och moster Kajsa kom hit och åt middag, sen gick vi på bio. Cornelis. Den var bra. En trevlig kväll och jag promenerar hem i den vackra vintern. Lägenheten är så där nystädad, mysig och enslig som ett hem bara kan vara efter att den har inrymt gäster. Jag får en dipp och en klump i magen. Kan inte bestämma mej om jag har det mysigt eller vill gråta.

Igår åt jag mitt första riktiga julbord. På riktigt, det första, om det nu kan kallas riktigt när det är vegetariskt. Vi var i alla fall på Scandic och det var sjukt. Jag har aldrig, och det här är inte heller någon överdrift utan ett till på riktigt, varit så mätt i hela mitt liv. Inte förrän ungefär tre timmar efter att vi slutat äta kunde jag slappna av. Men jäklar vad gott det var, och trevligt!

Lillalillebror

Lillebror fyller 18. Mamma ser blek ut när jag frågar hur det är att inte ha någon att bestämma över längre. Att inte vara målsman första gången på 22 år. Pappa och jag funderar dagen innan på om han kan hitta på något att bestämma över de sista tolv timmarna. Men Oskar är på Åland och det är inte mycket vi kan göra.

Jag är stolt över min bror. Det är mycket som han tagit med en klackspark som jag hade brutit ihop över. Mamma och pappa skildes och Oskar blev kvar på Arholma med pappa, mamma drog till Norge, barndomskompisen till Västerås, jag till Motala etc. Pappa och Oskar har verkligen försökt, men det är inte alltid lätt. Han är ju så lik mamma.

Sen blev Oskar också stor och flyttade till Åland för att börja gymnasiet. Han sken upp, fick en dyslektikerdiagnos (dumdumdiagnos). Vi förundrades över att han fått gå igenom hela grundskolan utan någon extra hjälp. Jävla Sverige.

Vi har haft en bra barndom, en trygg barndom med många vuxna och mycket kärlek. Men alla har sitt hällvete och Oskar har klara sitt med bravur. Om ett halvår tar han studenten och vi kommer att vara stolta allihop.

Hipp Hipp Hurra, för Oskar som fyller 18 år ida´!

Näst sista dagen på VFU:n. Sjukt att man kan vara fem veckor på ett ställe där man nästan inte lär sig något. Men jag antar att det är vadmånga gör jämt..

Det blev alltså inget byte av VFU-plats. Jag försökte med kommuntanterna var inte samarbetesvilliga så jag blev kvar här.

Men nu alltså bara idag och i morgon kvar. Tur det.

Håll tummarna med mej!

Skickade ett mail till VFU-samordnaren nu. Har bett henne att kolla min studieplan och säga om den är okej eller inte. Om den inte är det får jag försöka byta VFU-plats. Hoppas att hon svarar snabbt. Det är jobbigt att gå runt och vara osäker på om det man gör räcker eller inte.



Har slappat hela helgen, försökt strunta i skolan helt och bara tagit det lugnt och haft roligt. Tror att det var bra, även om en röst i huvudet hela tiden säger att jag gör för lite, för dåligt och fel. Håller tummarna på att allt löser sej till det bästa.

Åkte hem från första VFU-dagen och kände mej helt förstörd. Tycker inte alls att min handledare och jag har samma uppfattning om vad en Verksamhetsförlagd Utbildning är och vad man behöver lära sej och inte lära sej när man går tredje terminen.

Nu har jag varit på yoga och allt känns mycket bättre. Yogan är värd alla pengar jag har och någonsin kommer att ha. Lugnet. Läraren är hur bra som helst och lugnet tar över allt. Tiden försvinner. Oh, så klyschigt! Men sant.

I morgon blir det nya tag. Ska verkligen försöka vara mer engagerad och visa dem hur mycket jag brinner för det här. Och så ska jag ta på mej kläder som jag trivs i istället för oömma klder som jag hade idag. Oömma kläder är aldrig bra en första dag!

Kalle och jag var i Norge i helgen med hans pappa och frun Birgitta, och Frazze förstås, hunden. Det var en riktigt bra helg, jag hade inte träffat mamma sen i mars. Det är en lång tid. Hennes norske sambons barn var också med. Herman och Iselin. Herman botade sin hundrädsla med hjälp av Frazze. Det var häftigt att se. Jag tänker sällan på att mamma är så långt bort, vi pratar ofta så det känns inte så långt. Men det skulle vara trevligt att ha dem lite näramre, allihop.

Igår kom vi hem och hittade en lapp från V-dala bostadsstiftelse i brevlådan. Den var lika otrevlig som vanligt och vi måste fixa fram en massa papper på två veckor för att kunna skriva nytt kontrakt. Jag fick en väldig lust att flytta. Är less på deras förbannade lappar och detsutom riserkar vi en hyreshöjning efter nyår. Då börjar det kännas ohållbart. Man kan inte proiritera boendet till förbannelse.

Efter tre veckor på Arholma är jag hemma i Uppsala igen. Kom igår kväll och har sovit i vår säng i natt. Den här känslan som jag får när jag kommer tillbaka till stan efter några veckor eller månader på Arholma, den är speciell. Helt klart fysiskt. Allt känns fräscht och nytt. Men det är något melankoliskt och lite läskigt över den också. Jag minns att jag hade exakt samma känsla på gymnasiet när jag flyttade tillbaka till elevhemmet efter sommaren.