Min pappa spränger bort ett berg bakom sitt hus. Han har lånat utrustning av en granne som jobbar med att spränga. Man borrar ett håll i berget, häller vatten i hålet, sänker ner en dynamitgubbe i vattnet och sätter sedan en anordning och pressenningar på alltihop. För att få det att sprängas sträcker man ut ett snöre som alla inblandade ställer sig bakom. Sen rycker man i snöret och det sprängs. Innan rycket ropar farbror Durra "Tänt var det här".
Det här är en typisk Linell-aktivitet. alla hjälper till mer eller mindre och det är ganska kul att prova i alla fall en gång. Daniel tyckte att jag skulle testa att borra, men pappa och jag var rörande överens om att jag är både för kort och för lätt för att en kunna hålla borren (den ser u som en sån där asfaltsborr). Men rycka i snöret kunde jag. Oskar ryckte tre gånger innan han lyckades spränga. Jag ryckte en, hårt och bestämt, tänt var det här skrek Daniel och poff sa det.
Fa va nöjd jag var.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
En trist grej med att inte skriva blogg längre är alla de där inläggen som dyker upp i huvudet som jag inte kan sätta på pränt. Jag surfar runt efter någonstans där jag kan skriva någonting men det finns inget bra forum.
SvaraRaderaVille bara säga att det är tråkigt hemma utan dig här. Jag har suttit uppe i natt efter att ha somnat framför VM, som jag gör varje kväll nu. Det ser rätt grisigt ut i lägenheten och jag måste snart åka och jobba, och jag får den där känslan av att jaha, det var visst juni som susade förbi.
Lönen har kommit på kontot och jag tittar på den och kan bara tänka att det där är pengar jag tjänade genom att skänka bort ett maj som säkert kunde ha blivit minnesvärt.
Men så tänker jag på att jag ska åka till Arholma redan idag, och då känns det bättre. Jag ser fram emot att träffa dig och att fira midsommar, det var ju två år sedan för fan. Och även om DEN insikten också gör mig lite uppstressad över tidens gång i största allmänhet, ska det verkligen bli kul. Vi ses snart, lillgulla!