Jag är så jäkla trött. Hela tiden. Sover jätemycket, tar mej aldrig iväg till skolan i tid och verkligen inte upp ur sängen när jajg borde. Ibland orkar jag plugga eller tvinga mej att städa hela lägenheten. Men gör jag det så gör jag det nästan maniskt. Sitta i skolan tills biblioteket stänger kl åtta, bara elva timmar i skolan kan få mej att känna mej duktig. Eller städa alla vrår i lägenheten. Skura ur micron och skrubba badrummet.

Familjekrisen tar på krafterna, jag är sjukt less på allt runt omkring mej. Speciellt mej själv. Jag analyserar varje ord jag säger och går runt med en svag ångest-känsla efteråt och förbannar mej själv för att jag aldrig tänker innan jag pratar, Om och om gör jag dom där felen som min familj alltid har sagt att jag inte ska göra. Jag lägger mej i, påminner om självklara saker och ger alla ett intryck av att jag tror att det bara är jag som tänker. Jag anstränger mej ordenligt för att låta bli i en hel dag. Jag klarar det bra men i slutet av dagen visar det sej att viktig information inte gått fram till farmor. Det var ingen som ringde och jag blir så jävla arg, frustrerad och ledsen. Skriker att jag inte fattar hur jag ska bete mej. Det blir bara fel. Att jag försökt sova tidigt men misslyckats fullständigt för att telefonen ringer hela tiden, Kalle kommer in och ska kolla hur jag mår och gör att jag blir galen. Orkar inte med omtanken men går under om den inte finns där.

Kalle och jag pratade tidigare om att vi måste stå ut med den här skitsituationen. Jag frågade om han orkar. Inget val konstaterar vi. Jag berättar att min kursare, och egentligen enda kompis på utbildningen, ska åka utomlands och ta uppehåll vilket innebär att jag måste klara mitt sista år på programmet själv. Jag frågar Kalle om han kommer orka med mej då. Det kan bli lite jobbigt emellanåt. Han suckar och säger att vi får försöka. Skrattar lite och frågar retoriskt när det ska ta slut? Att vi (jag) alltid befinner oss (mej) i en situation som måste tas hänsyn till. I väntan på att det riktiga livet ska börja.

Vi träffas nästan aldrig. Jag är hemma på kvällar och nätter. Kalle är hemma på dagar. Nu på morgonen kom han och väckte mej, vi pratar lite och han gick och la sig och jag gick upp. Innan han skulle sova berättade han något som han är glad över. Jag missförstod och reagerade fel. Han blev ledsen för att jag misstolkade och inte kan glädjas med honom. Jag fattar vad han menade och förbannar mej själv. Igen. Trodde att jag slutat reagera innan jag tänkt efter. Nu när jag inte är pumpad med hormoner längre. Men fortfarande kan jag inte tänka efter före. Vi säger att vi inte är osams och jag sitter nu framför datorn i vardagsrummet och ska läsa kurslitteratur med en klump i magen.

Jag är trött helt enkelt. På mej själv och allt runt omkring mej.