Ett och ett halvt dygn till tentan. Jag sitter och funderar på hur det kan vara möjligt att så många studenter har tenta varje månad utan att de blir så nerviga att de läggs in på psyk. Själv känner jag mej inte långt ifrån kriterierna att hamna där. Att ha tenta, eller vilken annan form av examination som helst, borde vara rutin efter två terminer. Men det är inte det. Varför? Antar att Christina hade rätt när hon sa att man måste lära sej att det inte är någon katastrof att kugga. Framförallt inte om det händer välsigt sällan. Jag är nog mest rädd för att ett underkänt ska leda till att jag alltid får underkänt. Ologiskt, jag inser det.

Vi har Rock Band nu. Kalle fick det i födelsedagspresent av mej, Marcus och Janne. Jag tror att han är nöjd. Nu hoppas jag bara att det finns någon som är intresserad av att komma hit och spela med oss. En förfest kanske?

Så var vi här igen, tentaperiod. Och den här gången är det faktiskt tenta jag ska ha. I en sal. Med flera hundra andra studneter. Långt ute i ett industriområde. Jag har alltid tyckt den sortens examinationer som man skriver hemma i sin egna lägenhet är bättre. Att man lär sej mer. Men nu när jag sitter här med en vanlig tentan förstår jag att jag får exakt lika mycket ångest. Så det är helt enkelt ett val mellan pest och kolera.

Igår satt jag med två kursare, Christina och Andrea, hemma hos Christina för att plugga till den nämnda tentan. Vi satt i närmare fyra timmar och när jag åkte hem var jag helt knäckt. För jag fattar ingenting. Jag lär mej ingenting, Jag hittar inga svar på frågorna. Jag har inte läst alla böcker och jag har inte ordentliga anteckningar. Detta trots att jag verkligen ansträngt mej för att läsa så mycket som möjligt och anteckna mer än jag brukade förut.

Att förstå kontentan på en bok eller ett tankesätt kan jag klara av. Men att proppa in detaljerad kunskap är verkligen inte min grej. Och visst. Jag kommer säkert klara (pepparpeppartaiträ) tentan, men jag kommer inte ha lärt mej ett skit.

Ta inte det här på för stort antal; jag tycker mest synd om mej själv.

I mitt huvud pågår en ständig faight. Antar att det är en sådan sorts faight som pågår i många andra huvuden också, men jag kan inte relatera till andra huvuden än mitt eget. Min faight handlar om att inget någonsin är nog.

Jag mår nämligen som allra bäst när jag känner mej duktig. Ibland kan det räcka med att städa lite eller läsa ett kapitel till ett seminarium som är om en hel vecka. Då är det lätt att må bra och varje liten extra sak som är bra gör att jag känner mej duktig. Andra gånger räcker inte nåt litet. Då spelar det ingen roll hur mycket jag städar, pluggar eller jobbar. Just nu har jag en sån period.

Idag, till exempel, har jag varit i skolan, fikat med Johanna och jobbat några timmar. Trots att de här sakerna tar en del tid känner jag mej rätt värdelös. Att Kalle och jag raketdiskade hjälpte lite men jag har i alla fall ångest för att jag anmälde till vikariepoolen att jag inte kan jobba i morgon och på fredag. Trots att detta beror på att jag måste läsa en bok till ett seminarie samt skriva en sammanfattning på den och plugga till tentan. Alltså måste jag prioritera skolan för att hinna. Men hade jag jobbat istället för att plugga hade jga mnått dåligt över det istället. Och hur det än blir kommer jag vara galet stressad så länge det står disk framme.

Ni kanske fattar, vissa dagar går det inte att tillfredställa sej själv, det är omöjligt att känna sej tillräcklig och jag hatar det.

På fredag ska jag vara barnvakt till Olle-boll, Kalles brorson. Och det kan i alla fall ingen förstöra. Att umgås med barn, kan vara, det enda sättet för mej att känna mej duktig och bra. Så har det alltid varit. Skönt att jag i alla fall har valt rätt yrke. Och i Olles sällskap är det nog omöjligt att inte vara glad.

Några rader om ingenting.

Är jäkligt opepp idag. Hade lektion mellan åtta och tio och sen har jag bara precis lyckats hålla mej vaken. Fast Christian var här och drack kaffe, det var trevligt. Sen sympati-spelade jag tennis (tv-spel) med Kalle. Är riktigt dålig på det men ska försöka ge det en chans till.

Ska verkligen försöka vända på den här dagen så att jag kan gå och lägga mej tidigt med gott samvete ikväll. Brödet står i ugnen sen ska jag gå och simma och kanske leta kurslitteratur.

Födelsedag

Är ganska full nu. På det bra sättet. Med Ben & Jerry´s glass i frysen. Har haft en riktigt bra födelsedag! Vill bara säga tack!

Tack

Flyt

Nästa vecka är jag helt ledig och hade tänkt ringa till Sävja förskola coh säga att jag gärna jobbar. När jag satt och väntade på att bli upplockad av farmor igår morse ringde dom till mej. Och frågade om jag var ledig och ville jobba nästa vecka.

Gärna, sa jag.

Om sommaren. Om Rikard.

Länge sen nu. På Arholma har jag inte suttit mycket vid varken dator eller tv och heller inte bloggat. Vilket jag fått lite skäll för.

Jag har varit på Arholma och jobbat i 6 långa veckor. 6 långa och otroligt bra veckor. Barndomsvännerna Johanna och Moa och många andra har också varit där och vi har umgåtts mer än vi gjort de senatse fem åren sammanlagt. Vi har promenarat, suttit på klippor, druckit vin och promenerat ännu mer. Det enda mörka målnet på min himlen under sommaren har varit att vara ifrån Kalle. Eftersom han också jobbat hela tiden sågs vi tre gånger under de långa veckorna. Sommaren på Arholma fick dock ett fruktansvärt tungt slut.

Att vara på Arhoma är, klyschigt jag vet, som att vara i en annan värld. Efter bara några dagar känns det som att man aldrig någonsin varit på något annat ställe och har inte en blekaste aning om vad som händer utanför. Om det inte vore för de långa sega timmarna på jobbet då ingen köper glass och jag inte haft möjlighet att läsa om Aftonbladet hade jag varit ännu mer avskild från omvärlden. Jag hade till exempel inte fått veta något om uppståndelsen kring Michael Jackssons död.

När jag kom tillbala till Uppsala för snart tre veckor sen var allting med stan coolt. Det var så j*kla skönt att vara hemma i min och Kalles lägenhet, inte behöva ta hänsyn till familjen. Första veckan blev fullproppad med roliga saker. Sophie och hennes syster kom och hälsade på från Belgien, Johanna var här och sa hejdå innan hon åker till Piteå (fast hon mellanlandade i Finland och är nu i Berlin, sen åker hon uppåt..) och vi inte ses förrän jul. Jag och Siiri var på finaste, vackraste Hibas bröllopp. Kalle och jag åkte till Linköping och gick p Ulf Lundell konsert och sen åkte jag till Norge för att avsluta veckan på kräftskiva i Vadstena med Kalles familj.

I morgon ska jag på begravning. Fyra dagar innan jag lämnade Arholma drunkande min granne, Rikard. Rikard var pappa till två av mina barndomskompisar, 58 år gammal. Jag har känt honom i hela mitt liv. När Rikard gick bort sattes Arholma i dvala. Vi jobbade på som vanligt, men ingen var riktigt där mentalt. Om det finns något som heter kollektiv sorg så var detta det närmaste jag har kommit det. På vägen hem från jobbet den dagen räknade jag till tio flaggstänger med flaggan på halvstång.

Sen dess har jag ofta och många gånger tänkt på Rikard. En man som alltid var glad, rolig och njöt av livet. Alltid på sitt sätt som stack många av de konservativa ö-borna i ögonen. Jag har också tänkt på Rikards barn. Och i morgon, på begravningen, kommer kanske synen av dem och deras mamma kanske vara det tyngsta. Vi är nog många som är övertygade om att Rikard har det bra, förhoppningsvis någonstans med sina djur.

Nu är det alltså sommar..

Så, nu är jag ute på Arholma. Skitjobbigt att lämna Kalle och i vanlig ordnning började jag gråta kvällen innan. Lyckades dock hålla mej på bussen. Det känns som att jag kan överleva två - tre veckor utan honom, även om det inte alls är roligt, men det suger hårt att vi inte får fira midsommarafton tillsammans. Kalle har två jobb och redan i april kom han stolt hem från ett av dem och berättade att de hade bett honom jobba på midsommar men att han förklarat att det är en väldigt viktig helg för hans flickvän så därför kunde han inte jobba. De fortsatte tjata men han sa nej. Jag var eld och lågor glad över att Kalle faktiskt klarade av att tacka nej till jobb för min skull. Förra veckan upptäckte vi att han glömt att ta ledigt från det andra jobbet. Så nu bli han kvar i Uppsala och jobbar på Arlanda i morgon. Det blir inte alltid som man tänkt sej, och så vidare.

De senaste veckorna har varit rätt fulla. Kusin och bror har tagit studenten och jag har vickat på min VFU-förskola. Det har varit väldigt roligt men jag ins¨g efter ett tag att jag egentligen är för trött för att göra något alls..

Nästa vecka ska jag ta det lugnt.

Okej, nu är det bara et och ett halvt dygn, knappt, tills jag måste vara klar med hemtentan. Och det går riktigt jävla dåligt. Har skrivit två sjukt kassa stycken som knappt har emd varandra att göra och har ingen aning om hur jag ska komma vidare. Det märkliga är dock att jag är ganska säker på, även om jag känner viss oro, att jag kommer klara det och hinna lämna in innan Emils student på tisdag..

Inlägg nr 100

Här kommer det, Mira. Hemtenta gnället. Det känns lite fint att ta till vara på det hundrade inlägget genom att gnälla.

Var i Örebro och firade kusin Miras student, det var trevligt men mycket, mycket kallt. Mira var i alla fall skinande glad och fin i sin vita klänning. Efter att ha väntat från och till i tre timmar, som det ska vara när man firar någons student, åt vi på en gregisk restaurang. Sen följde jag med Mira och hennes pappa för att kolla på nya skor. Miras fötter mådde inte bra av de hon hade först..

Efter skorundan satt jag i en timme på stationen och läste kurslitteratur. Nu är det, som alla kanske förstått, meningen att jag ska skriva hemtenta. Jag har hittills skrivit ett försättsblad och en rubrik till första uppgiften. Jag har detsutom satt en deg som ursäkt för att senare lämna datorn och kl ett ska jag träffa Carro och Hiba. I morgon och på mondag hoppas jag att det sker ett mirakel för då måste texten bli klar. På tisdag tar Emil studenten och det skulle vara sukt tråkigt att missa på grund av en hemtenta.