Håll tummarna med mej!

Skickade ett mail till VFU-samordnaren nu. Har bett henne att kolla min studieplan och säga om den är okej eller inte. Om den inte är det får jag försöka byta VFU-plats. Hoppas att hon svarar snabbt. Det är jobbigt att gå runt och vara osäker på om det man gör räcker eller inte.



Har slappat hela helgen, försökt strunta i skolan helt och bara tagit det lugnt och haft roligt. Tror att det var bra, även om en röst i huvudet hela tiden säger att jag gör för lite, för dåligt och fel. Håller tummarna på att allt löser sej till det bästa.

Åkte hem från första VFU-dagen och kände mej helt förstörd. Tycker inte alls att min handledare och jag har samma uppfattning om vad en Verksamhetsförlagd Utbildning är och vad man behöver lära sej och inte lära sej när man går tredje terminen.

Nu har jag varit på yoga och allt känns mycket bättre. Yogan är värd alla pengar jag har och någonsin kommer att ha. Lugnet. Läraren är hur bra som helst och lugnet tar över allt. Tiden försvinner. Oh, så klyschigt! Men sant.

I morgon blir det nya tag. Ska verkligen försöka vara mer engagerad och visa dem hur mycket jag brinner för det här. Och så ska jag ta på mej kläder som jag trivs i istället för oömma klder som jag hade idag. Oömma kläder är aldrig bra en första dag!

Kalle och jag var i Norge i helgen med hans pappa och frun Birgitta, och Frazze förstås, hunden. Det var en riktigt bra helg, jag hade inte träffat mamma sen i mars. Det är en lång tid. Hennes norske sambons barn var också med. Herman och Iselin. Herman botade sin hundrädsla med hjälp av Frazze. Det var häftigt att se. Jag tänker sällan på att mamma är så långt bort, vi pratar ofta så det känns inte så långt. Men det skulle vara trevligt att ha dem lite näramre, allihop.

Igår kom vi hem och hittade en lapp från V-dala bostadsstiftelse i brevlådan. Den var lika otrevlig som vanligt och vi måste fixa fram en massa papper på två veckor för att kunna skriva nytt kontrakt. Jag fick en väldig lust att flytta. Är less på deras förbannade lappar och detsutom riserkar vi en hyreshöjning efter nyår. Då börjar det kännas ohållbart. Man kan inte proiritera boendet till förbannelse.

Efter tre veckor på Arholma är jag hemma i Uppsala igen. Kom igår kväll och har sovit i vår säng i natt. Den här känslan som jag får när jag kommer tillbaka till stan efter några veckor eller månader på Arholma, den är speciell. Helt klart fysiskt. Allt känns fräscht och nytt. Men det är något melankoliskt och lite läskigt över den också. Jag minns att jag hade exakt samma känsla på gymnasiet när jag flyttade tillbaka till elevhemmet efter sommaren.

Vi köpte tågbiljetter till Linköping också. Det är skönt att faktiskt kunna göra saker.

Vi gick ner på stan. Köpte en lite klotgrill, picknick-tallrikar och en grill-tång. Kalle hittade badbyxor och jag en hood. Sen gick vi hem och bokade en resa till Barcelona. Det låter - och känns - helt galet! Men jag vill poängtera att alltihop var planerat.

Min pappa spränger bort ett berg bakom sitt hus. Han har lånat utrustning av en granne som jobbar med att spränga. Man borrar ett håll i berget, häller vatten i hålet, sänker ner en dynamitgubbe i vattnet och sätter sedan en anordning och pressenningar på alltihop. För att få det att sprängas sträcker man ut ett snöre som alla inblandade ställer sig bakom. Sen rycker man i snöret och det sprängs. Innan rycket ropar farbror Durra "Tänt var det här".

Det här är en typisk Linell-aktivitet. alla hjälper till mer eller mindre och det är ganska kul att prova i alla fall en gång. Daniel tyckte att jag skulle testa att borra, men pappa och jag var rörande överens om att jag är både för kort och för lätt för att en kunna hålla borren (den ser u som en sån där asfaltsborr). Men rycka i snöret kunde jag. Oskar ryckte tre gånger innan han lyckades spränga. Jag ryckte en, hårt och bestämt, tänt var det här skrek Daniel och poff sa det.

Fa va nöjd jag var.

Operation: få ut pojkvän till midsommarfirandet

Har ledigt från jobbet i affären idag. Väldigt bra eftersom jag hostar rätt mycket och nog borde vila lite. Just nu sitter jag med Sl´s och UL´s reseplanerare och försöker lista ut hur Kalle ska kunna ta sej från Arlanda till Simpnäs i morgon, innan att sista båten gått alltså. Han slutar halv fyra och sista båten går tjugo över sju. Saken är detsutom den att om Kalle upplever att det blir för krångligt att ta sej, kommer att vilja åka ut på fredagmorgon istället. Men jag vill ju att han ska komma i morgon och inte på fredag, därför måsta jag hitta den bästa lösningen. Just nu verkar det här bäst:
Arlanda, terminal 5, kl 16.21, buss 806 --> Långhundra Åby vägsjäl, kl 16.51.
Långhundra Åby vägsjäl, kl 16.51, buss 677 --> Norrtälje busstation, kl 17.45.
Norrtälje busstation, kl 18.15, buss 636 --> Simpnäs brygga, kl 19.20.

Jag måste säga att jag är rätt nöjd med den här planen, den har liksom inga kryphål!

Bebisar

Den här våren har det fötts fler barn i min bekantskapskrets än vad det vanligtvis gör på tre år. Babyboom. Det började med barndomskompis Marie, sen Kalle syster Maria, Maries bror Danne och nu senast min vän och kursare Andrea. Nu väntar vi med spänning på att Kalles brors fru ska klämma ut en bebis till. Jag som själv, på ett mycket irrationellt plan, väldigt gärna vill ha barn känner hur kroppen nästan skriker. Det är märkligt det där, hur man tror att man som "modern" människa inte har så många drifter som man inte själv kan kontrollera. Men jag kan helt klart säga att min skaffabarn vilja är helt omöjlig att påverka med logiskt tänkande och rimliga och kloka resonemang.

Senast idag, när jag såg den första facebookbilden på Andreas två dagar gamla Matheo, kände jag att kroppen nästan skrek. Avundsjukan blev nästan omöjlig att tygla för en stund. Och skulle bara jag, eller min kropp i alla fall, bestämma skulle vi skaffa barn inom ett år. Men det funkar inte så, och mitt huvud är smartare än så.

Men jag lovar, jag ska hålla mitt löfte till mormor och minst vänta tills jag är 24.

Oavsett ska jag ringa till Anna och Danne och kolla om de fortfarande är på ön, så att jag i alla fall kan få hålla i en bebis. Om inte annat kanske Lucas och Tuva kan fungera som preventivmedel på samma sätt som Anna sa att jag och mina syskon gjorde när vi var yngre.

Min språkfacist till pojkvän påpekade att jag i förra inlägget stavat ett ord så konstigt att han inte alls kunde förstå vad jag menade. Jag hade skrivit:

"(...)och kanske varit ännu lite mer av det nojjiga och svrtsjuka salget(...)"

Det jag menade var givetvis inte salget utan slaget.

Så, nu är det uträtt. :)